När är det min tur att få känna på det goda med livet? Meningen med livet? När är det min tur att få stadga mig och bilda min egen lilla familj? Jag har så många extra barn och jag avgudar dem allihopa och deras föräldrar! Jag har en helt fantastisk gudson och hans syster är lika underbar! Men mer och mer börjar det saknas något.. Något eget.. Allt fler och fler i min närhet bildar familj.. Träffar den "rätta".. Växer upp och blir vuxna..  Min tid kommer jag vet.. Man ska inte stressa jag vet det oxå.. Men ibland kan man inte låta bli att undra när är det min tur egentligen? Vuxen kommer jag nog dock aldrig bli och vad skulle det vara för kul? Men utvecklas är aldrig fel.

Just nu har jag en period då jag är fruktansvärt sällskapssjuk.. Jag tycker det är otroligt skönt att vara på jobbet även om jag längtar efter semestern.. Där har jag människor omkring mig hela tiden.. Jag känner mig ensam.. Övergiven.. Mörkrädd som aldrig förr.. Ibland känner jag mig som en liten flicka på 5 år som vaknar mitt i natten utan sina föräldrar. Släcka lampan och stänga ner på kvällen är ett helt projekt för tillfället.. Jag hör ljud jag inte känner igen.. Ensamheten smyger sig på och kryper in under skinnet på mig.. Kanske är det för att jag helt enkelt saknar någon att dela livet med.. Vad vet jag.. Det blir sena nätter för man inte kommer till ro.. Det känns tomt att krypa ner i en stor säng själv.. Jag känner mig liten och sårbar..  Kanske är jag rädd för spöket Laban som bor under min säng trots att han är det snällaste hus-spöket man kan ha :) Vi behöver nog lära känna varandra lite bättre tror jag..